Jag hade precis gått ifrån skuggan och började redan bränna mig. Hela mitt liv har jag hatat ljuset. Det gör så ont när man kommer i kontakt med det. En man gick förbi och han hade en hypnotisk blick. Han var mycket fin. Han var oemotståndlig. Hans svarta hår och hans bleka hudfärg var så tilltalande. Han gick förbi mig snabbt.

Jag kollde på honom en  stund. Vem var denna figur jag just hade sett? Han var speciell. Jag hade en känsla av att jag måste följa efter honom för att få reda på vem han var. Men det var ett misstag.....

(Ursäkta för Plumboben)

Jag hade följt han till kyrkogården, där jag såg en kvinna stå och kolla på mannen som närmade sig henne. Kvinnan hade vingar? Tänkte jag för mig tjälv. Jag kunde aldrig höra vad dem pratade om, men när jag hade blinkat så fanns inga där längre. Jag såg inte heller mannen.  

Jag kände en stark vindpust åkte förbi. Jag suckade och mumlade något slag av: Suck, jag bränner mig så mycket. I nästa sekund yttarde någon orden: Ja, det är värkligen brännande.....